Bara i Malmö
Jag befinner mig i Malmö och jag kan lova att det är en stad som är chockad och förbannad. På facebook skriker folk ut sin frustration över det våld som aldrig tar slut i den här vackra staden. Igår kväll tog jag en promenad på stranden, precis i skymningen, och tittade ut på Malmös "skyline". Så vackert men också så otroligt fult. För våldet i Malmö är fult. Det smutsar ner, förfular och drar fram rädslor och fördomar hos människor. Ökar klyftorna och spär på den känsla av vi och dom som behöver minskas, inte förstärkas.
Jag tänker på kvinnan som blev knivmördad igår på en gata som absurt nog heter Lugna gatan i området Lugnet. Hon blev nerstucken av en man som tidigare kidnappat henne. Vittnen till detta blev hennes två små döttrar. Jag vet inte hur många gånger jag har gått på den här gatan, hur många gånger vi har parkerat bilen här på väg till bion. Den här är en tvärgata till Malmös paradgata och gågata. Det är mitt i stan. Eller som min vän Hanna beskrev det, 50 meter bort stod jag och min sambo och lagade fredagsmiddag. Det blir så absurt när våldet kryper nära. Vi har en bild av att våld, mord och övergrepp är något som händer "dem" inte oss. Så är det inte i Malmö längre. Här blir våra grannar mördade, nedskjutna på öppen gata och när 15-åriga pojkar blir avrättade undrar många vad han hade gjort för att förtjäna det istället för att ifrågasätta vilket samhälle vi lever i. Igår kväll läste vi på ett par forum på nätet och jag blir bestört över den paranoia, rasistiska påhopp och fördomar som gror och späs på. Hur man skyller på folkgrupper, religion och pekar på "dom". Jag har ingen lösning och heller inga svar. Jag känner bara en enorm sorg till det som händer i fina Malmö. När ska det ta slut!
Våldet är förödande och precis du om du skriver skapar det klyftor och är grogrund till fördomar som om världen inte hade tillräckligt av det redan. Och självklart skapar våldet rädsla och sorg. Jag bor ett kvarter bort från lugna gatan och går där minnst ett par gånger i veckan. En fruktansvärd upplevelse framförallt för barnen. Ha det så bra!
Nina
Fy faan. Och maktlösheten. Viljan att göra något, säga något för att få alla att förstå, att "Såhär kan vi inte göra!". Det går liksom inte ens att ta in.
Jag arbetade ute i Malmö på dess gator i slutet av 1970-talet fram till år 1999. För mig är Malmö förknippat med många minnen, upplevelser och skeenden. Men idag, med allt som hänt och händer, blir det väldiga kontraster. Sorgligt är ett blekt ord men det är med sorg man läser hur människorna mår. För inte har det blivit till det bättre och man kan undra vad som sker härnäst. Värst är väl om man resignerar och accepterar men hur ska man kunna förändra mer än att tala...? Förfärligt sorligt!
Svar: Tack! Jag känner att det är nu, när man jobbar och har en inkomst, som man kan unna sig sådana saker som en sådan hylla istället för att vänta tills man har skaffat familj osv.
Det är så hemskt det här, jag håller med dig i det du skriver. Som hyffsat nyinflyttad Malmöbo (2010) undrar man ju vad det är som händer (det gör väl alla ioförsig) och det har gått så långt nu att vi t.om. överväger att flytta härifrån. Vi bor i södra innerstaden, ändå ganska centralt och som du säger blir det så läskigt när det kryper nära... Jag gick på den gatan igår, det måste ha varit ung. en kvart innan detta hände och det är helt ofattbart. Jag blev chockad när jag hörde det.
Det är för jävligt, det är bara för jävligt!
Ja, det är verkligen skrämmande. Tyckte det var illa när jag flyttade ifrån Malmö för fyra år sedan men det har bara eskalerat och blivit värre. Så himla hemskt.
Jag har också gått igenom Lugnet hundratals gånger, på väg till bussen, hem till kompisar eller bara för att undvika gågatan. Så läskigt!